tisdag 13 mars 2012

30 grader i februari

Måndagarna har numera blivit heliga framför svt's dramaserie 30 grader i februari. En sån där typisk melankolisk svensk serie som verkligen beskriver en del av den riktiga vardagen i dagens Sverige. Jag har haft turen (om man nu kan säga det) och få ta del av européernas hets i Thailand, särskilt i Phuket och Pattaya. Thailand är verkligen ett paradisland, om man ser det ytliga - det som drygt 350 000 svenskar gör varje år.

 Men om man har tiden att resa runt och verkligen ta del av baksidan av vad turismen har byggt upp. Då får man en klump i magen. Prostitution, barnhandel, sexturism och sexuella övergrepp. Det blev vardagsmat när man backpacka runt i landet. Hemskt men sant. Och det värsta av allt var att man liksom vande sig. Man ignorerade ifall man såg en äldre nordisk man med en 12-årig pojke. Perceptionen valde att sålla bort dem. Vi lyckades prata med några unga pojkar en kväll. De jobbade på en toyboy-show, i små string. För att överleva deras 6-7 dagars veckor gick de flesta på droger. Det var säkert inte alla som egentligen tände på män men de sa att de aldrig kunde tjäna lika bra på att göra något "vanligt" jobb. För att de skulle konkurrera med varandra och männen som var på showerna knaprade de viagra...tragiskt men sant.

Vi lyckades också prata med några massörer och de berättade om de knep de hade för att suga ut varenda slant av de ljusa männen. De la bland annat någon stark form av ättika under ögonen dagen då männen skulle åka hem, prata om deras sjuka föräldrar och hur illa däran det låg till med dem. Att hon samlade pengar till en operation alt. ville flytta föräldrarna närme sjukhuset osv.
De berättade också om hur männen helst betalade dem en stor summa pengar, de 2 veckor de stannade i "paradiset", för att få sällskap och självklart sex. De tjänade mer på 2 veckor än vad de gjorde på ett år innan de flyttade in till Pattaya. Vilket i mina öron låter groteskt.

Vad jag vill få fram är att dramaserien som visas på SVT ändå får fram några små delar av den verklighet vi möttes av. Det är nog därför jag gav serien en chans, för att det var lite som på riktigt. Min stora fråga är egentligen bara hur högt thailändarna värderar sina egna liv? Hur enkelt kan de släppa deras liv, säkert kärlek också och följa med någon europé hem till deras land? Är det verkligen bara pengarna som lockar, eller finns det några som faktiskt blir kära? Den sistnämnda frågan vet jag stämmer. Har flera bekanta som blivit förälskade och lever lyckliga hemma i Sverige med underbara barn. Men ibland undrar man. Vad som är rätt och vad som är fel. Om vi pratar om moral eller tabu. Eller är det bara en ny typ av intim interaktion mellan olika världsdelar, en ny attraktion. Förr skulle lika träffa lika. Svensk med svensk. Afrikan med afrikan. Allt annat var tabubelagt. Likaså när stora antal män migrerade till Sverige på 70-talet för att de sökte jobb. Jag tror de minst lika gärna sökte kärlek... Vi kanske bara talat om ett nytt paradigm. Ny kärlek. Det vore ju i sådana fall bara underbart.

Godnatt alla Ni där ute // j

1 kommentar:

  1. Jag hade missat att du skaffat blogg Jossan. Så härligt att få en till att läsa :)
    Fy vad hemskt det du berättade om Thailand. Det där med pojkarna, usch, stackars barn. Men så bra du skriver!

    Kram! /Lisa

    SvaraRadera