Imorse skulle jag ha behövt någon stark människa som dragit upp mig ur sängen. Klätt på mig och transporterat mig bort till gymmet.
Min kropp liksom mitt huvud totalvägrade. Inte för att jag ville sova vidare men för att hela kroppen kändes tung, huvudet snurra och magen (fick sin dos igår som gav sig tillkänna) knöt ihop sig.
Jag antar att kroppen vill vila. Runt nio igårkväll kunde jag slappna av på riktigt. Det där med stress är verkligen farligt. Man fattar det inte riktigt själv. Jag trodde det var grannen som gjorde något oväsen men i själva verket var det mitt hjärta som slog så hårt & högt. Mina ord som jag försöker artikulera fram till ord och meningar blir till en enda stor gröt. Stirriga ögon och en kropp som aldrig vill sitta still. Det där med stress är inte alls hälsosamt. Så jag får tänka om, lyssna till min egen kropp och inte någon annans och bara vara. Åtminstone i denna helg. Leva i nuet.
Men en sak jag reflekterade över i morse, eller mitt huvud rättare sagt var att " Hon kunde väl haft 90 min spinning istället"... Jag visste väl det, att det fortfarande finns en spärr när det kommer till löpning.
Känner mig fortfarande lite för "tung" för att få springa i den hastigheten som jag har kunnat. Pappa förstod mig när jag sa tung. Ärlig pappa. En bra pappa.
Spinningen njuter jag av från att jag satt mig på sadeln tills jag går ut ur salen.
Men jag ska jobba på att hitta tillbaks till den där frihetskänslan som jag tidigare haft vid löpning.
Då är det guldvärt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar