we just need to slow down

Är det inte konstigt? Att när man har haft så mycket att göra, haft så roligt, sett fram emot saker och sen när allt det tar slut. Då känns allting så tomt, hela livet känns trist rent av en smula melankolist. Det är liksom allt eller inget. Jag verkar verkligen vara en sån där människa, som antigen går "all in" eller inget alls. 

Sen hjälper det inte med att människor i sin närhet mår dåligt, man räcker inte till helt enkelt. För mitt i allt, då man ska vara till lags för andra, så tappar man bort sig själv någonstans på vägen? Ibland skulle jag vilja vara mer egoistisk. Jag vet inte om det är typiskt kvinnligt? Eller om det har med gener att göra, att liksom ta hand om alla andra men förbi se sig själv? 

Att umgås med sig själv är ytterst svårt när man bor tillsammans med någon. Och enligt min mening är det väldigt viktigt att liksom få vara själv, få brottas med sitt inre och liksom försöka förstå sig själv. Idag har varit en sådan dag, då jag nästintill flydde till gymmet för att få vara "själv". Visst var alla pass fullbokade som jag gick på men all fokus låg på mig, min prestation och mina tankar. Liksom nu ikväll, när M är på bandy, har jag haft tid att se det jag vill se på tv (WebTV Hanna & Amanda på middag) liksom läsa nyttig fakta, slösurfa, läsa bloggar och bara vara. Och dem där 5 timmarna själv gör skillnad. 

Nu vill jag inget hellre än att pussa på min grabb, när han kommer hem, endorfinfull och stolt. Stolt då han numera transportlöper vart han än ska. Han springer då inte utan han löper som en jävla dåre med sina långa ben. Hans nöjda leende är oslagbart när han entrar dörren, det gör mig så glad och lycklig. Med sitt ganska hårda,tuffa yttre gör det mig än mer lycklig då han varje natt sover som ett litet barn intill mig, helst flåsandes i mitt ansikte och ser sådär nöjd ut. Det som bara jag ser. Ja, ni förstår nog, ni som delar era liv med någon. Det där som gör en sådär lycklig i själen som inte syns. Utan några ord eller handlingar. Det bara finns där. Oavsett hur oense man varit dagen innan eller hur olika åsikter man har på allting. Bara den där känslan av ren genuin kärlek. 

Ja, den där kärleken och bekräftelsen gör att tomheten kapitulerar, ångesten minimeras och att man lever här och nu utan att lägga för stort vikt på livets stora frågor. Utan min familj, min stora kärlek och mina vänner skulle jag kvävas av tomhet & ångest. Så är det.