On the road again & lyckligare än någonsin!

När regnet duggade imorse när karln åkte till jobbet beslöt jag mig för att ta en extra lång sovmorgon. Vid halv tiotiden blev jag väckt av M då han skulle hämta en massa penslar. Män i största allmänhet är inget vidare på att smyga, va tysta eller åtminstone försiktiga när de kliver in genom dörren.

Efter två låååånga koppar med kaffe bytte jag om till nytvättade träningskläder som legat vikta ett bra tag nu i hopp om att få bli använda. Jag var så fokuserad att jag glömde bort att kolla ut, och när jag öppnade porten så hällregnade det.
 Jaha, det kändes som en käftsmäll, som om Gud sa "du kan gott vänta lite till nu när du vart så lat hela sommaren". Jag vände, tog av mig skorna, stod en lång stund och funderade på balkongen. Lite regn skadar ju inte, jag ska ju inte vara ute i timmar, så kall kommer jag absolut inte att bli. Hjärnan fortsatte att resonera för och nackdelar, om att jag vart sjuk, hur lungorna skulle påverkas osv. Tillslut vände jag om, tog på mig skorna igen och innan jag tänkt klart började benen att springa, ut ur trapphuset, ner till stångån i hällregn. Kepsen skyddade en aning från regnet men skorna dränktes av vatten redan efter några hundra meter.

Jag hade visst glömt bort hur skönt det är att springa. Benen var inte så tunga som jag trodde de skulle vara, lungorna och andningen gick förhållandevis bra. Lite pipigt ifrån luftrören men efter ett tag försvann det. Jag fokuserade på att hålla höften så högt upp som möjligt, spänd bål och djup andning främst för att slippa få ont i svanken och såklart underlätta för lungorna att syresätta blodet.

Kroppen ville springa längre men huvudet sa till mig att det vore klokt att inte ta ut sig. Efter en lång stretch och dusch sitter jag nu med en smoothie gjord på hallon, vaniljprotte, mjölk & lättkesella. Snart kallar jobbet och ja, jag är mer än nöjd och lättad. Glädjen som sprider sig, endorfiner som leker hej vilt och smått pirriga muskler gör att en tur på jobbet inte alls känns lika tungt som innan.
Jag välkomnar träningen med öppen famn och tänker att nu är det jag och min kropp mot världen. Ingenting kan hindra mig från att nå mina mål. En go semester med allt onyttigt man har kunnat tänka sig, ja det har varit underbart men kroppen har fått ta stryk så nu är den tiden förbi. De gamla vanorna ska tillbaks och det är nu jag har tid att ta tillbaks dem.