E som i

mitt älskade elpiano.
Jag började  klinka redan som riktigt liten när jag fick ett minipiano av mina föräldrar från Brio. Som treåring har vi på film när jag sitter i pappas knä och "spelar och sjunger" för pappa. Och när väl pappa sjunger med slutar jag med en gång och förtydligar att han minsann inte sjunger rätt. "Lyssna på mig" "jag kan". Varje gång vi var hos mormor & morfar satt jag fascinerad vid pianot, lyssnade på morfar & mamma som spelade och tänkte att jag också ska kunna det där när jag blir stor.

Vi fick sedan pianot av dem och jag skrevs in på Musikskolan. Väl där upptäckte väl både mina föräldrar och mina pianolärare att jag tvärvägrade att spela klassisk musik. Jag ville inte skolas såsom de ville på Musikskolan. Jag hittade på egna arr. kunde inte sitta still på pianostolen och nynnade gärna med. Efter 7 år såg min dåvarande lärare Ulla till att jag fick en lärare som passade mig som handen i handsken. Otek Kuzminski, en lärare med stort hjärta, men ett mycket strängt sådant. Han såg/hörde min musiklalitet och han lät mig jobba hårt. Han insåg väldigt tidigt att jag inte var en sån där elev som övade hemma i timmar utan spelade mer på känsla och lite då och då. Jag valde sedan själv att sluta hos honom då tiden inte räckte till. Visst tappar man tekniker väldigt fort men om jag väl sätter mig ner och får noter så är det bara jag och pianot, igen.

Idag bortprioriteras dessvärre pianospelandet, men ibland, när jag är ledsen eller stressad, placerar jag mig vid pianot och stänger av allting annat än musiken och kärleken till pianot. Här trivs jag och jag vill i framtiden lägga mer tid på min hobby. Jag har en del uppbokningar på dop & bröllop nästa år så det kommer bli mer!